”Vi sa just ingenting, eller jag menar: ingen av oss sa några avgörande saker. Och ända minns jag allt. Varenda blick, vartenda leende. Det är bara jag och mamma. Vi ligger på lånad tid i eftermiddagssolen och äter kexchoklad bakom en kyrka.
̍Jag älskar dig, gubbe. ̍
̍Jag älskar dig ̍, svarade jag.
Det är ett litet minne.
Det lilla minnet är viktigt.” (s. 34)
Alex tänker tillbaka på en av de alla varma stunder som han har med sin mamma, innan hon gradvis glider in i ett allt tyngre alkoholmissbruk som förändrar livet för hela familjen. Minnen från barndomen vävs samman med minnen av sin mamma i en vuxen tid. Det blir sakta en ömsesidig förskjutning av beteenden inom familjen. Mamman blir allt mer frånvarande och ofta irriterad. De kärleksfulla rutinerna och samspelet försvinner allt mer. Ingen vågar riktigt lyfta behovet av hjälp, förrän långt fram i livet.
Det här är en djupt personlig vittnesbörd, som fångar läsaren och verkligen berör. Men det är också ett exempel på när skönlitteraturen kan öka förståelsen, på ett sätt som enbart facklitteratur inte kan åstadkomma, om beroende, medberoende och vårt behov av nära och kärleksfulla relationer.
Båda föräldrarna var kända och populära medieprofiler. Han lyfter fram sin mamma som skicklig skribent och karismatisk personlighet. I den här skildringen visar han själv att han är en mycket bra berättare, i en roman om sin uppväxt, som är svår att lägga ifrån sig. Läs den! Den har något viktigt att säga oss alla.
Romanen finns i vårt Bibliotek, liksom hans roman Överlevarna.
Rosmarie
Alex Schulman har ett eget långt yrkesliv inom media. Numera skriver han bland annat krönikor i Dagens nyheter:
https://www.dn.se/av/alex-schulman/
(Hämtad 2024-06-10)
Om du inte kan läsa artiklarna du vill på Dagens nyheters hemsida, så kan du söka upp dem i Mediearkivet, artikelarkiv på Bibliotekets hemsida. Mediearkivet kan enbart användas inom skolan.
Han har även en podd tillsammans Sigge Eklund, Alex & Sigges podcast.
https://www.alexochsigge.se
(Hämtad 2024-06-10)
