Det är sent i november. Den sena höstens mörker tätnar runt Mumindalen och Muminfamiljens hus har aldrig varit så ensligt beläget.
”Höstens lugna gång mot vinter är ingen dålig tid. Det är en tid för att bevara och säkra och lägga upp så stora förråd man kan. Det är skönt att samla det man har så tätt intill sig som möjligt, samla sin värme och sina tankar och gräva sig en säker håla längst in, en kärna av trygghet där man förvarar det som är viktigt och dyrbart och ens eget. Sen kan kölden och stormarna och mörkret komma bäst de vill.” (s. 6-7)
Muminfamiljens hus är tomt och familjen är frånvarande. Filifjonkan, Hemulen, Mymlan, Onkelskruttet, Snusmumriken och homsan Toft, söker sig var och en till det övergivna huset med dess spår och minnen av familjen. De känner alla en vilsenhet, men tiden i dalen, i huset och tiden tillsammans värmer och stryker dem alla som de individer de är.
I den mörkertunga tiden lyser ett skimrande magiskt ljus.
En underbar och lyriskt vacker berättelse i varje ord, formulering och kommatecken om några individer som söker efter en livets mening, just nu i sina liv. En värme och humor genomsyrar berättelsen. En bok att lyfta fram i höstens mörker, men som är en tröst och uppmuntran i alla tider.
Boken finns självklart i vårt Bibliotek och självklart i bibliotekariens privata bibliotek.
Rosmarie
Läs om Tove Jansson som både författare och konstnär på den officiella sidan om henne:
https://tovejansson.com/sv/tovepedia-sv/
(Hämtad 2022-12-18)