Siddhartha växer upp i en priviligierad och välbeställd tillvaro. Han är älskad av sin familj och sina vänner. Hans far är brahman. Han har alla möjligheter att utforska livet genom att delta i de visas samtal och ägna sig åt kontemplation. Men, Siddhartha känner ändå en tomhet.
”Bodde då inte Atman inom honom, flöt då inte urkällan i hans eget hjärta? Det var denna man måste finna, urkällan i ens eget jag, det var denna man måste göra till sin. Allt annat var endast sökande, omvägar, villovägar.” (s. 9)
Han beslutar sig för ett bryta upp från sitt barndomshem och bege sig ut på en livets vandring för att söka tillvarons mening. Barndomsvännen Govinda, Siddharthas närmaste vän, följer med honom.
De lever i sträng askes hos samanerna och skänker bort allt de äger, till och med sina kläder. Känslan av att inte ha funnit livets mening finns kvar. Siddharta: ”Vi finner tröstegrunder, vi finner bedövningsmedel, vi lär oss konster som vi bedrar oss med. Det väsentliga, vägarnas väg, finner vi dock inte.” (s. 20)
De fortsätter sin färd och möter Gotama (Gautama), den historiske Buddha, med sina lärjungar. Govinda stannar kvar, men Siddhartha känner att han behöver fortsätta sitt sökande.
Siddhartha förälskar sig i Kamala. Han blir verksam som affärsman och får ett materiellt rikt liv, men åren som går i den nya tillvaron, känns tomma. Återigen lämnar han allt.
När Siddhartha för tjugo år sedan lämnade sitt föräldrahem, passerade han en flod. Färjkarlen Vasuveda arbetar kvar och han bjuder in Siddhartha att bo och arbeta med honom. I det enkla och stilla livet börjar Siddhartha att känna ro och en kärlek till allt. Känslor som är nya för honom.
En tragedi med Kamalas dödsfall, innebär att Siddhartha får kännedom om att han har en son. Far och son är som främlingar. När sonen lämnar Siddhartha utan avsked, är han förtvivlad. Vasuveda får Siddhartha att inse att han måste släppa det känslomässiga greppet om sin son. Sonen behöver få söka sin egen livsväg och göra sina egna erfarenheter, precis som sin far.
Vasuveda ber Siddhartha att lyssna till floden. Ljuden i floden, ”Tillsammans bildade det varats flod, livets musik.” (s. 136)
”I detta ögonblick upphörde Siddhartha att kämpa med ödet, upphörde att lida. I hans ansikte lyste glädjen över det vetande, som ingen vilja längre spjärnar emot; det vetande, som känner fullkomningen, som har uppgått i varats flod, i livets ström, villig att lida och glädjas med allt annat, överlämnad åt strömmen, tillhörig enheten.” (s. 136)
Siddhartha och Govinda möts på nytt. Efter det långa uppehållet och livets genomlevda hårda erfarenheter, säger Siddhartha till sin käre vän: ”ty den är min bästa tanke. Den lyder så: av varje sanning är motsatsen lika sann.” (s. 142.), att det alltid finns en föränderlig mångfald, och att han känner att den så kallade verkligheten och evigheten finns i ett nu.
Läs en underbar och avskalad berättelse om en mans liv, och om hans iakttagelser och tankar som kanske även vi behöver reflektera över i våra egna liv.
Romanen finns i vårt Bibliotek.
Rosmarie
Bildningsbyrån – tänka mot strömmen: Hermann Hesse – världens första hippie. 2022. Utbildningsradion
https://urplay.se/program/227794-bildningsbyran-tanka-mot-strommen-hermann-hesse-varldens-forsta-hippie
Tillgänglig till 30 juni 2026.
(Hämtad 2024-03-20)
