”Med bestämda steg går hon [Célie Brunius] rakt in i stadskroppens bultande hjärta. Klarakvarteren. Kända som den enda delen av Stockholm som aldrig sover. En helt egen provins med ett eget temperament.” (s. 21)
Det är precis i början av 1900-talet. I Klarakvarteren bredvid den nya Centralstationen, vägen ut i världen, finns den svenska pressens stora dagstidningar tätt samlade, Stockholms-Tidningen, Stockholms Dagblad, Dagens Nyheter, Aftonbladet, Svenska Dagbladet och Aftontidningen. Det är en ny era och journalistik har blivit en maktfaktor. Andra länders stora dagstidningar är viktiga för bevakningen och språkkunskaper är nödvändiga på redaktionerna.
Célie Brunius blir en av Sveriges första kvinnliga reportrar. Hon har, som flera andra kvinnliga journalister, fått börja med andra uppgifter på redaktionen. Mellan åren 1907 och 1910 börjar kvinnor att få anställningar inom media, men de är än så länge få. Det finns 10-12 kvinnliga reportrar i hela Stockholm. De skriver ofta under signatur eller pseudonym. Det finns ett motstånd mot kvinnor inom tidningsvärlden, men en del redaktörer vill möta sina kvinnliga läsare och med dem även få tillgång till en annonsmarknad som vänder sig till kvinnor.
Célie Brunius på Svenska Dagbladet och tre andra kvinnliga ”pennskaft”, Gerda Marcus och Ellen Rydelius på Dagens Nyheter samt Agnes Byström på Stockholms Dagblad, blir de fyra första journalisterna i Ligan, som de kallar sig. De stöttar varandra och mellan dem kommer det att finnas en livslång vänskap.
Vi kommer även att få möta journalisterna Elin Brandell, Elisabeth Krey, Ester Blenda Nordström, Vera von Kraemer, Ellen Landquist och Elin Wägner. I den historiska utvecklingen, finns var och en av dem med som individer i sina arbetsliv, men även med erfarenheter från barndom, förälskelse och svårigheter, i en tid med begränsningar för kvinnor.
De lever genom stora samhällsförändringar och två världskrig, och är med och förändrar journalistiken med socialt engagemang och internationellt arbete.
Vid sidan av det journalistiska arbetet, skriver flera av dem böcker. Bland de uppmärksammade och nu kanske bortglömda böckerna finns Ellen Landquist roman Suzanne, 1915, som skildrar studentlivet i Uppsala ur en ung kvinnas perspektiv, Ellen Rydelius Rom på 8 dagar, 1925, som betraktas som den första svenska guideboken, och inte minst Elin Wägners romaner och debattböcker om kvinnors villkor, fredsfrågor och miljöfrågor.
Gerda Marcus blev Rädda Barnens första generalsekreterare. Hon räddade tusentals personer under andra världskriget, genom modigt och outtröttligt arbete. Varför nämns inte hennes insatser i våra historieböcker?
Romanen är en fantastisk beskrivning av Stockholm, Sverige, världen och tiden, men framför allt en levande skildring av några kvinnor som man upplever att man hinner komma nära, saknar när man stänger boken och aldrig glömmer.
Bakom boken finns ett imponerande arbete med källor, som finns nämnda i en omfattande källförteckning och i författaren tack.
Läs den här boken! Den finns i vårt Bibliotek. Boken borde ha uppmärksammats för Augustpriset i år. Fatima Bremmer tilldelades 2017 Augustpriset för årets bästa fackbok för Ett jävla solsken : en biografi om Ester Blenda Nordström.
Rosmarie
Läs mer om boken och författaren på Bokförlaget Forums hemsida:
https://www.forum.se/bocker/276368/ligan/
(Hämtad 2025-11-11)
Läs mer om personerna i boken i Svenskt kvinnobiografiskt lexikon:
https://skbl.se
(Hämtad 2025-11-11)
I Litteraturbanken, kan man läsa mer om Ester Blenda Nordström, Vera von Kraemer, Ellen Landquist och Elin Wägner, samt texter och böcker av författarna:
litteraturbanken.se
(Hämtad 2025-11-11)
