Två dagar i veckan när Lou slutar tidigare i skolan beger hon sig till Gare d’Austerlitz, en av Paris stora tågstationer, bara för att i hemlighet ströva omkring och iaktta folklivet.
Lou känner sig ensam. Hon är tretton år, men går redan i gymnasiet, två år yngre än alla andra, med sin begåvning i studier, har hon flyttats fram genom årskurserna. Hon känner avståndet i ålder till de andra och är minst i klassen. Hon är passionerat intresserad av vetenskap och ägnar fritiden åt att kontrollera tillsatser i livsmedel, mäta densitet och läsa på om substanser i sin mammas alla läkemedel. Men, när de ombeds att välja ett ämne att hålla föredrag om, hör hon sig själv säga, till sin egen överraskning, att hon i sitt föredrag kommer att berätta om en ung hemlös kvinna.
Lou ger sig ut på spaning i sitt stationsområde Paris. Snart möter hon No, en ung kvinna, arton år gammal, som lever ett hårt liv utan bostad, familj och vänner. Lou grips av Nos magra och smutsiga gestalt. Hon får lov att intervjua henne för sitt skolarbete, efter envishet från Lous sida. En annan värld öppnas med Nos berättelser om ständigt sökande efter mat, sovplats, någonstans att ta hand om sin hygien, och om rädsla och våld. De får kontakt och en tät närhet utvecklas mellan dem. Lou tänker: ”Hela mitt liv har jag känt mig utanför, var jag än har varit, utanför bilden, utanför samtalet, utanför sammanhanget, som om jag var ensam om att uppfatta ljud och ord som andra inte kan höra, och döv för orden de tycks höra, som om jag befann mig utanför ramen, på andra sidan om en ofantlig och osynlig fönsterruta. Men igår med henne var jag där, man hade säkert kunnat rita en cirkel runt oss, en cirkel som jag inte var utestängd ifrån, en cirkel som omgav oss och som under några minuter skyddade oss från omvärlden.” (s. 14-15)
Lou, No och Lucas som är Lous klasskamrat blir nära vänner, nästan som syskon. De är tre ensamma personer. No, helt utan någon och med en mörk och trasig uppväxt. Lucas som lever ensam, med föräldrar som finns på annat håll. Lou, som känner sig ensam i sin nu så tysta familj, med en djupt deprimerad mamma sedan Lous yngre syster dog som spädbarn och en pappa som inte han heller orkar läka familjen.
Lou övertalar sina föräldrar att låta No flytta hem till dem. Vänskap och familjer kan läka långvariga sår, men det är inte alltid lätt att lämna ett långt liv bakom sig. Förstår omgivningen vad den behövande behöver? Nos alkohol- och läkemedelsmissbruk blir allt mer förödande.
Läs en skildring som lämnar mycket av gestalter och tankar kvar.
I Frankrike har romanen fått utmärkelserna Prix des Libraries och Prix du Rotary 2008. Den har filmatiserats av Zabou Breitman.
I vårt Bibliotek finns boken. Vi har den även på franska, No et moi. Hennes första roman Dagar utan hunger, finns även den att låna.
Rosmarie
Läs mer om Delphine de Vigan på hennes svenska förlag Sekwas hemsida:
https://sekwa.se/forfattarna/delphine-de-vigan/
(Hämtad 2022-05-10)
Intervju med författaren om romanen No och jag hos WHSmith Richard and Judy Book Club:
Delphine De Vigan – WHSmith Richard and Judy Book Club 2010 Interview
https://www.youtube.com/watch?v=gFuT2LQZsek
(Hämtad 2022-05-10)
Delphine de Vigan intervjuades om sitt författarskap av Tore Leifer på Louisiana Literature Festival som konstmuseet Louisiana i Danmark hade i augusti 2018. Intervjun finns hos Louisiana Channel:
Delphine de Vigan interview: The dangerousness of writing
https://channel.louisiana.dk/video/delphine-de-vigan-the-dangerousness-of-writing
(Hämtad 2022-05-10)