Östras bokblogg

Ferrante, Elena (2016). Min fantastiska väninna. Bok 1, Barndom och tonår. Stockholm: Norstedt. Översättning: Johanna Hedenberg

På fjärde trappavsatsen gjorde Lila något oväntat. Hon stannade och väntade på mig, och när jag kom ikapp henne räckte hon ut handen. Den gesten ändrade allt mellan oss för alltid. (s. 23)

Lila är försvunnen. Hon har själv utplånat alla spår efter sig. Garderoben är tom. Varje datafil hon åstadkommit och varje personlig anteckning är raderad. I familjebilderna har hon klippt bort sig själv.

Elena börjar att tänka tillbaka, så långt tillbaka som hon kan minnas Lila och hur deras vänskap började att växa fram.

Det är en berättelse om en lång, stark och vindlande vänskap. Lila och Elena är ensamma med varandra, beroende av varandra och varandras närmaste vän, i en tillvaro präglad av våld och med obefintliga förutsättningar att förändra sina levnadsvillkor. De växer upp med sina vänner i ett område i Neapels ytterkant, där samma familjer alltid levt tillsammans. Världen utanför känns långt borta.

Lila har en särskild förmåga att skapa lyster och magi kring allt hon bestämmer är viktigt. Elena följer med fascination Lilas drag. De finns nära varandra, men deras livsvägar kommer att bli olika.

Det är en roman som man har svårt att lägga åt sidan och som man minns långt efter man har läst dess sista sida. Ser mycket fram emot att läsa fortsättningen i romansviten. Det är personer som jag har svårt att lämna.

Rosmarie