Östras bokblogg

Något har hänt i Lucy Snowes liv. Vi möter henne som ung, utan familj och utan historia. Tiden är mitten av 1800-talet. Hennes gudmor Mrs Bretton som lever ensam med sin son, har tagit hand om henne.

För att försörja sig får Lucy sedan en anställning som sällskapsdam. När hennes arbetsgivare avlider, är Lucy åter utan ett hem, utan inkomst och förtvivlad.

Under en lång promenad hem, i ensamhet över ett fält i en frostig vinternatt, väcks tanken på ett uppbrott:

”Jag skulle ha skrämts av att månen inte sken, ty det var bara med stjärnornas hjälp som jag kunde följa den dunkla stigen. Jag skulle ha skrämts ännu mer av den ovanliga närvaron av det som i natt lyste i norr, ett mysterium i rörelse – norrskenet. Men denna högtidliga främling påverkade mig på ett annat sätt än att skrämma mig. Den tycktes ge mig ny styrka. Jag fick en kraft av den kyliga, lätta bris som blåste längs dess väg. En djärv tanke väcktes inom mig. Min håg stärktes så att jag kunde ta den till mig.
– Lämna denna ödemark! blev jag uppmanad. Åk härifrån!
– Vart? frågade jag.” (s. 51)

23 år gammal lämnar hon England för att resa till staden Villette i Frankrike. Hon får en anställning som lärare i engelska på en skola för unga kvinnor. Skolans rektor Madame Beck styr skolan med järnhand. Inget undgår henne. Lucy iakttar i smyg henne till och med regelbundet söka igenom hennes tillhörigheter.

”Ett deprimerande och svårt stycke har inlett varje ny sida jag slagit upp i mitt livs bok.” (s. 418), konstaterar Lucy. Romanen är hennes egen skoningslöst utlämnande berättelse om sig själv. Lågmält försöker Lucy att passa in i sin omgivning, men hon är samtidigt en person med ideal och värderingar som hon står upp för. Hennes ofrivilliga isolering under ett sommarlov kunde inte vara mer total, och den driver henne till utmattning och till slut en kollaps. Hon räddas mirakulöst av några få vänner och av sin egen starka förmåga att alltid söka efter en väg vidare.

På ett märkligt sätt återkommer personerna från England som tidigare varit viktiga i Lucys liv, nu i Villette. Berättelsen kring hennes gudmor Mrs Bretton, och hennes son som nu är läkare, vävs vidare. Lucy själv söker sin roll, utmanas och utvecklas i sina relationer, och möter kärleken.  

Det är en andlöst gripande historia, berättad av Lucy i all hennes skörhet och mänsklighet. Hon finner sin väg, trots egentligen mycket begränsade möjligheter att påverka sitt liv. Romanen är både modern och har samtidigt den gotiska romanens övernaturliga och magiska inslag. Det är en skildring av en kvinna som man aldrig glömmer.

Mitt favoritkapitel, XII Skrinet, berättar om den trädgård som finns bakom skolan. Den blir en hemlig tillflyktsplats för Lucy. En trädgårds dofter, blad och blommor, i ett stilla månsken eller fångad av skira solstrålar, har aldrig skildrats vackrare. Varje naturälskare som man läser kapitlet, förstår vad jag menar. Själv läste jag det i somras i en vildvuxen och förtrollad gammal trädgård.

Bakom historien finns egna erfarenheter hos Charlotte Brontë av att arbeta utomlands, i Bryssel, som lärare, och av en olycklig förälskelse.

Romanen kom ut 1853 under den manliga pseudonymen Currer Bell som författare. Den är unik i sin tid som psykologisk skildring, och i sin diskussion om kvinnlig självständighet och religionsfrihet. Villette blev hennes sista roman och kanske den roman som kom att vara närmast hennes eget liv. Det är en helt fantastisk roman, och som tyvärr inte har fått så mycket uppmärksamhet i Sverige. Den finns sedan 2015 i en fin nyöversättning av Anna-Karin Malmström Ehrling och Per Ove Ehrling.

Kanske har Jamaica Kincaid i sin roman Lucy (som finns här på bokbloggen), inspirerats av Villette. Båda de unga kvinnorna lämnar sitt land för att konfronteras med ett nytt sammanhang och båda har en relation med en Paul.

Läs mer de skrivande systrarna Charlotte, Emily och Anne Brontë hos The Brontë Society:
https://www.bronte.org.uk/the-brontes-and-haworth
(Hämtad 2021-12-01)

Flera av deras romaner finns i vårt Bibliotek.

Rosmarie