Höglund, Anna. 2013. Om detta talar man endast med kaniner. Stockholm: Lilla Piratförlaget
Jag kom till världen en vårdag för tretton år sedan. Jag ångrade mig nästan genast.
Så inleds bildberättelsen om den sorgsne kaninen. Kaninen iakttar sin omgivning med en dysterhet som kan liknas vid åsnan Iors svårmod i böckerna om Nalle Puh.
Ingen kan sloka med sina öron, så som kaninen kan med sina långa öron. Kaninen är den enda som är kanin i sin värld. I övrigt ser alla rätt så mycket ut som vanliga människor. Men, lägg märke till morfars kaninlika frisyr. Kanske beror morfars ”kaninöronslika” polisonger på att han och kaninen är bästa vänner. Morfar tar sig tid och kan lyssna.
Boken är fylld av kaninens (”jags”) viktiga iakttagelser och livsvisdom, värda att fundera över:
Egentligen gillar jag andra människor. Men jag behöver vara ensam för att inte tunnas ut.
Jag blev så bra på att säga nej att jag glömde bort hur man säger ja.
Jag håller med om att man är sin egen värsta fiende. Men om allt också är sin motsats kan man samtidigt vara sin egen bästa vän.
Anna Höglund har både skrivit och illustrerat boken. Hennes utsökta, mörka och fantasiväckande bilder berättar minst lika mycket som texten. Boken blev nominerad till Augustpriset 2013 och jag tycker att den gott kunde ha vunnit.
Det här är en av bibliotekets tunnaste böcker. En kort berättelse, men stor i formatet. Definitivt boken som alla borde ställa sig i kö för att låna! Har du inte gjort det ännu? Skynda dig!
Boken finns i Biblioteket.
Rosmarie
